NSAA - Norra Sveriges AmatörAstronomer
NSAA - North Sweden Amateur Astronomers
En personlig teori av Molle (Marcus Molinder)
Jag vill här presentera en idé om hur svarta hål kan fungera som något mer än bara massiva objekt med stark gravitation. Jag ser dem som ankarpunkter i vår dimension, som hjälper till att spänna ut själva rumtiden, ungefär som tunga stenar som ligger på en utsträckt gummiduk. Utan dessa “tyngder” skulle duken (rumtiden) bete sig annorlunda – kanske expandera annorlunda, kanske böjas annorlunda.
Det här är inte poetiskt sagt – jag menar det fysiskt.
Rumtiden = en elastisk yta (tänk gummiduk)
Svarta hål = punkter där rumtiden trycks ner extremt
Dessa punkter fördelar och håller spänning i rummet
Det viktiga är inte att ytan “böjs”, det vet vi redan. Det viktiga är att spänningen i ytan förändras när svarta hål bildas eller försvinner.
Det betyder att:
När ett svart hål skapas → rumtiden får ny spänningsfördelning
När ett svart hål växer → spänningen ökar lokalt
När två svarta hål kolliderar → spänningen omfördelas globalt
Och detta borde skicka mätbara ripplor genom rumtiden. Inte bara gravitationsvågor, utan även spänningsförändringsvågor (mycket svagare).
Den vanliga relativitetsekvationen är:
Gμν=8πG TμνG_{\mu\nu} = 8\pi G \, T_{\mu\nu}Gμν=8πGTμνJag föreslår att massan i svarta hål ger ett extra tensionsbidrag i energitätheten i universum:
ρT=κ ρBH\rho_T = \kappa \, \rho_{BH}ρT=κρBHdär:
| Symbol | Betydelse |
|---|---|
| ρBH\rho_{BH}ρBH | Kosmisk massdensitet i svarta hål |
| ρT\rho_TρT | Tensionsenergi i rumtiden (mitt tillägg) |
| κ\kappaκ | Kopplingsfaktor (hur starkt svarta hål påverkar rumtidsspänning) |
Det här ersätter inte något i fysiken – det lägger till ett fysiskt samband som saknas.
Hubble-parametern (expansionshastigheten) blir då:
H2=8πG3(ρm+ρr+ρT)H^2 = \frac{8\pi G}{3}(\rho_{m} + \rho_{r} + \rho_{T})H2=38πG(ρm+ρr+ρT)och eftersom ρT=κρBH\rho_T = \kappa \rho_{BH}ρT=κρBH, får vi:
H2=8πG3(ρm+ρr+κρBH)H^2 = \frac{8\pi G}{3}(\rho_{m} + \rho_{r} + \kappa\rho_{BH})H2=38πG(ρm+ρr+κρBH)Med andra ord: Ju fler svarta hål som bildas genom kosmisk tid → desto mer “utspänning” i rumtiden.
Detta ger acceleration utan att behöva anta en mystisk mörk energi.
När en massiv stjärna kollapsar i en supernova och bildar ett svart hål sker två saker:
Rumtiden kröks starkare lokalt
Spänningen i rumtiden omfördelas globalt
Det borde skapa ripplor:
Dels gravitationell våg (det här har vi mätt sedan 2015)
Dels tensionsrippel (den här har vi inte mätt än)
Men jag tror att vi kommer att kunna göra det.
Det är bara teknik-tid, inte fysik-tid.
Om rumtidens “gummiduk” hålls ut av svarta hål, då är universums slut ett balansresultat:
| Om svarta hål vinner | Om expansionen vinner |
|---|---|
| Universum dras ihop → Big Crunch | Rumtiden rivs itu → Big Rip |
Det ena håller emot det andra.
Det här gör svarta hål till kosmiska arkitekter, inte bara slukhål.
Mät galaxhopar med olika mängd svarta hål Om min modell är rätt kommer expansionen nära hopar med många svarta hål att vara svagt annorlunda.
Jämför gravitationsvågor som passerar olika regioner Om rumtiden har spänning, borde vissa vågor dämpas ytterst svagt.
Det här är mätbart inom nåbara årtionden.
Jag menar inte att detta ersätter dagens kosmologi. Jag menar att detta lägger till något viktigt som saknas:
Svarta hål påverkar inte bara rumtiden lokalt. De hjälper till att forma hela universums struktur och expansion.
Och jag tror att vi inom vår livstid kommer kunna mäta spänningen i rumtiden direkt.
Välkommen till
NSAA - Norra Sveriges AmatörAstronomer
Registrera dig
eller Logga In
Här finns länkar till samarbetspartners jag kan rekommendera.
© 2025 Created by Ulf Jonsson.
Drivs med tekniken bakom
Du måste vara medlem i NSAA - Norra Sveriges AmatörAstronomer för att lägga till kommentarer!
Gå med i NSAA - Norra Sveriges AmatörAstronomer