Svarta hål som rumtidens ankarpunkter

En personlig teori av Molle (Marcus Molinder)

Jag vill här presentera en idé om hur svarta hål kan fungera som något mer än bara massiva objekt med stark gravitation. Jag ser dem som ankarpunkter i vår dimension, som hjälper till att spänna ut själva rumtiden, ungefär som tunga stenar som ligger på en utsträckt gummiduk. Utan dessa “tyngder” skulle duken (rumtiden) bete sig annorlunda – kanske expandera annorlunda, kanske böjas annorlunda.

Det här är inte poetiskt sagt – jag menar det fysiskt.

Grundanalogin

Rumtiden = en elastisk yta (tänk gummiduk)
Svarta hål = punkter där rumtiden trycks ner extremt
Dessa punkter fördelar och håller spänning i rummet

Det viktiga är inte att ytan “böjs”, det vet vi redan. Det viktiga är att spänningen i ytan förändras när svarta hål bildas eller försvinner.

Det betyder att:

När ett svart hål skapas → rumtiden får ny spänningsfördelning
När ett svart hål växer → spänningen ökar lokalt
När två svarta hål kolliderar → spänningen omfördelas globalt

Och detta borde skicka mätbara ripplor genom rumtiden. Inte bara gravitationsvågor, utan även spänningsförändringsvågor (mycket svagare).

Matematisk kärna (enkel och tydlig)

Den vanliga relativitetsekvationen är:

TμνG_{\mu\nu} = 8\pi G \, T_{\mu\nu}

Jag föreslår att massan i svarta hål ger ett extra tensionsbidrag i energitätheten i universum:

ρBH\rho_T = \kappa \, \rho_{BH}

där:

Symbol	Betydelse
$ρBH\rho_{BH}$	Kosmisk massdensitet i svarta hål
$ρT\rho_T$	Tensionsenergi i rumtiden (mitt tillägg)
$κ\kappa$	Kopplingsfaktor (hur starkt svarta hål påverkar rumtidsspänning)

Det här ersätter inte något i fysiken – det lägger till ett fysiskt samband som saknas.

Hur detta påverkar expansionen

Hubble-parametern (expansionshastigheten) blir då:

H2=8πG3(ρm+ρr+ρT)H^2 = \frac{8\pi G}{3}(\rho_{m} + \rho_{r} + \rho_{T})

och eftersom $ρT=κρBH\rho_T = \kappa \rho_{BH}$ , får vi:

H2=8πG3(ρm+ρr+κρBH)H^2 = \frac{8\pi G}{3}(\rho_{m} + \rho_{r} + \kappa\rho_{BH})

Med andra ord: Ju fler svarta hål som bildas genom kosmisk tid → desto mer “utspänning” i rumtiden.

Detta ger acceleration utan att behöva anta en mystisk mörk energi.

Supernovor och nya svarta hål

När en massiv stjärna kollapsar i en supernova och bildar ett svart hål sker två saker:

Rumtiden kröks starkare lokalt
Spänningen i rumtiden omfördelas globalt

Det borde skapa ripplor:

Dels gravitationell våg (det här har vi mätt sedan 2015)
Dels tensionsrippel (den här har vi inte mätt än)

Men jag tror att vi kommer att kunna göra det.

Det är bara teknik-tid, inte fysik-tid.

Universums framtid

Om rumtidens “gummiduk” hålls ut av svarta hål, då är universums slut ett balansresultat:

Om svarta hål vinner	Om expansionen vinner
Universum dras ihop → Big Crunch	Rumtiden rivs itu → Big Rip

Det ena håller emot det andra.

Det här gör svarta hål till kosmiska arkitekter, inte bara slukhål.

Hur detta går att testa (viktigt på riktigt)

Mät galaxhopar med olika mängd svarta hål Om min modell är rätt kommer expansionen nära hopar med många svarta hål att vara svagt annorlunda.
Jämför gravitationsvågor som passerar olika regioner Om rumtiden har spänning, borde vissa vågor dämpas ytterst svagt.

Det här är mätbart inom nåbara årtionden.

Slutsats

Jag menar inte att detta ersätter dagens kosmologi. Jag menar att detta lägger till något viktigt som saknas:

Svarta hål påverkar inte bara rumtiden lokalt. De hjälper till att forma hela universums struktur och expansion.

Och jag tror att vi inom vår livstid kommer kunna mäta spänningen i rumtiden direkt.

Gravitational Tension Lattice Hypothesis by: Marcus Molinder